PAUS
Hej !
Som ni kanske har märkt så har vi tagit en paus, vi båda har börjat skolan och det är mycket nu när man har börjat i högstadiet.
Och jag vill gärna höja mina betyg och ta skolan på allvar och efter en lång skolvecka vill man kanske koppla av och bara träffa sina kompisar (det jag vill göra) osv. Så hoppas ni förstår att skolan har blivit mycket allvarligare nu.
Men vi kommer se till att uppdatera någon gång i månaden kanske !
"Two twins, one bullied" - Part 1 of chapter 10
Previously:
Vi bestämde oss för att gå till pizzerian bakom hörnet och äta där. Harry tog upp sin mobil och började knappa på den. Jag såg bara att det stod till Wilden men jag såg inte vad det stod. Han flinade tyst för sig själv.
Vi gick snabbt fram på den tysta gatan. Luften kändes kall och gatulamporna lyste starkt. När vi kom bakom hörnet så visslade Harry. Tre killar kom springandes mot oss men jag såg inte vilka det var. Men när dom kom närmare så såg jag, det var Wilden, Eddie och Isaac. Jag backade snabbt när jag såg att Harry också kom emot mig. Jag gav ifrån mig ett pipande ljud och alla vände blicken mot mig.
Jag backade några steg tills jag insåg att vägen tog slut där.
De kom närmre och flinade åt hur jag reagerade.
"You can't go anywhere, brother." Harry kollade på mig elakt och skrattade åt mig.
"Harry stop, please stop it." Skrek jag rakt ut och hoppades på att någon faktiskt hade hört mig.
Isaac rusade fram och slog till mig på kinden.
"Shut up!" Röt han mot mig och gav mig en mörk blick.
Jag strök min ena hand över det ömma området på kinden. Jag trodde inte att Isaac var en sådan person som var med skolans största mobbare.
"That wasn't nice?!" Sa jag och insåg därefter att jag aldrig hade sagt det eftersom att jag fick en till smäll direkt efter det.
Det kom flera slag och de slutade efter en lång stund.
"Hey, wake up. We're going home before mum is coming." Hörde jag att Harry sa. Nu hade allt lugnat ner sig och han hjälpte mig resa mig upp
Han släppte och jag föll ner till marken igen.
"I just kidding, mum is coming tomorrow!" Sa han och alla skrattade högt.
"Then we have some time for you!" Sa Wilden med ett flin. Jag blev mer och mer nervös. Jag visste ingenting om vad som skulle hända. I mitt huvud snurrade suddiga personer runt och dom snurrade närmare mig. Harry satte sig på huk framför mig, då jag kunde se honom klart. Jag tryckte mig bakåt med mina händer till hjälp. Asfalten skavde mot handflatorna och jag skrek till när en sten tryckte sig in i huden. Harry satte sin hand på min och tryckte hårdare. Jag darrade och Harry skrattade. Jag puttade bort honom med andra handen och han landade hårt på marken. Jag ställde mig upp och sprang. Jag sprang ända hem och såg att dom kom efter. Jag ryckte i dörren. Men jag kom på att Harry hade nyckeln. Isaac drog tar i min jack krage och drog mig bakåt.
"What are you think that you're doing faggot?" Röt Isaac mot mig medan han tryckte mig upp mot dörren.
Jag kände att en tår fällde ner för min kind men jag torkade snabbt bort den.
"Do what he deserves!" Skrek jag surt till Isaac. Jag såg hur han plågades och hur tårarna rann från hans ögon.
Man kunde höra mörka högljuda skratt i området och hur Marcel bad om att vi skulle sluta. Det här var underhållning i mina ögon.
"Hey Harry, I texted Julie and Olivia. They're coming." Skrek Isaac till mig medan han fortfarande höll i Marcel.
Jag reste mig upp från marken och började gå mot Isaac och Marcel.
Alla bilder kom i strömmande fart, fortare och fortare. Till slut slängde jag mig ner på knä och drog tag i mitt hår. Jag ska hämnas, tänkte jag. Även om det inte var Marcel. Marcel var ändå min bror. Hämden hade bara börjat. Jag reste mig upp och gick fram till Marcel.
"This is what you deserve..."
Ledsen för den urdåliga uppdateringen men det är mycket just nu för oss båda. Jag tror att det är många som har velat vara ute de sista dagarna på sommarlovet och jag har dessutom haft strömavbrott så jag fick skriva om allt eftersom att allt stängdes ner.
Men det kommer en part 2 !
"Two twins, one bullied" - Chapter 9
Previously:
"Hey." Sa jag och kollade in i hennes ögon. Hon gav mig en blick som visade att hon tyckte att jag var konstig.
"Okay, I'm sorry." Sa jag efter det och började resa på mig.
"No, I just kidding! My name is Olivia." Sa den blondhåriga tjejen med de kristallblåa ögonen.
"Harry." Hon log mot mig och jag log svagt tillbaka, jag hade aldrig haft någon liknande kontakt med en tjej förut. Alla hade bara tyckt att jag var töntig i min gamla skola, ingen tyckte om mig då men nu har jag förändrats en hel del.
Det var fredag och vi slutade skolan för några timmar sedan. Jag hade följt med Olivia, Isaac, Simon och Julie.
Vi alla hade gått hem till Isaac, själv ville jag inte men de ville så gärna att jag skulle följa med så jag gjorde det ändå.
"It's so boring here, can we do something fun instead?" Sa Isaac och avbröt den pinsamma tystnaden.
Jag höll med honom, det var tråkigt. Jag hade alltid vart den spontana killen som alltid ville hitta på saker.
"Say what you wanna do then?" Sa Olivia kaxigt och kollade snett på honom.
Isaac reste sig upp och de andra följde efter, jag följde med de och några sekunder senare så stod vi alla i hallen och satte på oss skorna och jackorna.
Simon startade motorn till sin motorcykel alla hade det förutom jag.
"Hey, Harry take this one." Sa Isaac och räckte fram nyckeln till mig, jag förstod först inte vad han menade men jag antar att jag hade en egen motorcykel att köra på.
Motorn startade snabbt och jag satte mig bekvämt på den.
Alla åkte före mig och jag kom därefter. Jag var ostadig när vi kom till den smala vägen, jag kunde inte hålla balansen mycket mer.
"Last one to the end of the lake is a nerd!" Skrek Isaac och alla började gasa på, även jag som inte kunde kontrollera motorcykeln så länge till. De gick fort och jag började vingla mera, jag trodde aldrig att det var så svårt att åka på en sån här.
Jag tappade tillslut kontrollen helt och välte med motorcykeln, den kraschade mot den blöta marken. Jag gled långt och skrapades hårt mot det tjocka lagret med småstenar.
Ljudet av motorcyklarna tystnade och alla sprang fram till mig.
Jag kände hur det brände bakom ögonlocken men jag blinkade genast bort tårarna.
"Are you okay?!" Frågade de och kollade oroligt på mig.
"Yes, I'm fine!" Sa jag och försökte ställa mig upp medan de hjälpte mig.
Alla startade sina motorcyklar igen och började köra.
"Go, I'm behind you!" Skrek Olivia till mig och jag försökte koncentrera mig bättre den här gången.
Vi kom fram till den lilla sjön och satte oss på gräset. Jag slog mig ner brevid Olivia.
"Did it go well?" Frågade hon och kollade på mitt sår som jag fick.
"Yes, it's okay." Sa jag och försökte lugna ner allt efter det som hade hänt.
Det var fredag och som vanligt hade jag inget att göra.
Harry hade vart ute ett långt tag nu utan att berätta för mig eller mamma om vart han var.
Jag fiskade upp mobilen och slog in Harrys nummer.
"Harry?"
"It's Marcel, where're you?"
"I'm out with some friends, why?"
"Just wonder, it's quite late."
"Yeah, I'm coming home soon nerd." Var det sista han sa innan han hade lagt på.
Jag satt och väntade på honom, jag ville äta mat med honom.
Mamma hade åkt till jobbet nu på kvällen för hon skulle jobba natt.
Jag hörde att handtaget drogs ner och dörren öppnades. Harry kom in och tittade på mig. Han hade en stor jacka och långa jeans på sig.
"What nerd?" sa han med en konstig blick. Han tog av sig jackan samtidigt.
"What have you done?!" Skrek jag och ställde mig snabbt upp, hans armar var helt blodiga med stora blåmärken som täckte hela armarna.
"Just.. Just fallen a bit!" Sa han lite nervöst.
"It should not be such bruises by falling a bit!?" Sa jag tufft. Han bara nickade och satte sig brevid mig.
"Can we order pizza tonight?" Sa han och avbröt det vi pratade om innan.
"Sure" sa jag som om jag var hans pappa. Vi bestämde oss för att gå till pizzerian bakom hörnet och äta där. Harry tog upp sin mobil och började knappa på den. Jag såg bara att det stod till Wilden men jag såg inte vad det stod. Han flinade tyst för sig själv.
Vi gick snabbt fram på den tysta gatan. Luften kändes kall och gatulamporna lyste starkt. När vi kom bakom hörnet så visslade Harry. Tre killar kom springandes mot oss men jag såg inte vilka det var. Men när dom kom närmare så såg jag, det var Wilden, Eddie och Isaac. Jag backade snabbt när jag såg att Harry också kom emot mig. Jag gav ifrån mig ett pipande ljud och alla vände blicken mot mig.
Hoppas ni gillade det här kapitlet och förlåt för den dåliga uppdateringen men vi har inte haft så mycket tid.
Vi har också fått några önskemål om att förlänga våra kapitel och det försöker vi göra men det här kapitlet har vi jobbat på i 3 dagar så hoppas ni gillar det ändå !
"Two twins, one bullied" - Chapter 8
Previously:
"Harry?" Sa mamma förvånat.
"Uhm, yea" svarade jag. Hon brydde sig inte längre, hon släppte det och tittade på tvn.
Klockan var 01.00. Mitt på natten, en vardag. Jag skulle upp tidigt och gå med Marcel till skolan.
Jag hade saknat att få ha makten över honom.
"Guys, it's better you try to sleep", sa hon. Vi båda lydde och gick upp och la oss.
Jag låg och vred och vände tills jag höll på att ramla ur sängen. Jag låg och tänkte på hur jag njöt av Marcels blickar när vi stod runt honom. Jag väntade på en ny dag imorgon.
Jag kollade på klockan, hon var tre på natten och jag kunde fortfarande inte sova. Jag låg och svettades och de var en av de sakerna som gjorde att jag inte kunde sova.
Tillslut så kände jag att mina ögonlock blev tyngre och jag somnade.
Alarmet ringde och jag tryckte irriterat på knappen för att stänga av den.
"Marcel!" Hörde jag någon skrika från nedervåningen.
"What?" Mumlade jag tyst och började gå upp ur sängen.
Jag gick till garderben för att hämta det gamla vanliga som jag brukade ha på mig.
Frukosten idag var annorlunda. Mamma hade dukat fram hela bordet fullt. Samtidigt som mig, kom Harry trökandes ner för trappan, han gäspar samtidigt som han får fram några ord.
"Morning." Mamma svarade samma sak.
Hon var så snäll idag, bara för att vi hade det så mysigt igår. Det var alltid så med mamma, hon hade alltid vart en sådan person.
Som vanligt så åt vi våran frukost i en tystnad. Jag tog den sista biten av min macka och började lägga in mitt glas och min tallrik i diskmaskinen.
Jag gick mot hallen och började knyta mina skor och tog på mig jackan, det började verkligen bli kallt nu på hösten.
Harry gjorde detsamma, satte snabbt på sig skorna och kollade sig i spegeln en sista gång innan jag gick ut.
Vinden blåste mot oss, det var svårt att gå i det här vädret eftersom att det var motvind.
"Hey, I'm sorry for everything I've done." Sa Harry och avbröt den tysta stunden.
"It's fine." Sa jag enkelt och kollade ner i marken.
Vi fortsatte att gå mot skolan, vi hade ganska så nära men endå inte. Ungefär 10 minuter tog det för oss att gå.
Vi kom fram till skolan, på skolgården var det tomt. Det var ingen som ville vara ute nu.
Korridorerna var fyllda med elever som gapade och skrek.
Allt blev tystare när jag och Marcel kom in, fast det var endå några som fortsatte prata.
"What?!" Röt jag mot de, jag ville ha makten över alla här. Nu var det jag som var ledaren. Alla kollade bort och fortsatte prata och skrika.
Klockan ringde in och alla gick in till sina klassrum som de skulle vara i.
Jag gick in till mitt klassrum, det första vi skulle ha var matte.
Jag satte mig som vanligt brevid tjejen som jag fortfarande inte visste namnet på, det fanns många här som jag inte visste namnen på.
"Hey." Sa jag och kollade in i hennes ögon. Hon gav mig en blick som visade att hon tyckte att jag var konstig.
"Okay, I'm sorry." Sa jag efter det och började resa på mig.
"No, I just kidding! My name is Olivia." Sa den blondhåriga tjejen med de kristallblåa ögonen.
"Harry." Hon log mot mig och jag log svagt tillbaka, jag hade aldrig haft någon liknande kontakt med en tjej förut. Alla hade bara tyckt att jag var töntig i min gamla skola, ingen tyckte om mig då men nu har jag förändrats en hel del. Våran lärare var försenad och hade inte kommit på snart mer än 15 minuter. På den här skolan hade vi 15-minuters regeln, om läraren inte hade kommit på 15 minuter så fick vi ha rast under den tiden som lektionen skulle vara på.
Alla började skrika av glädje för att vi hade rast nu.
Dagen hade rullat på som vanligt, jag hade inte sett Wilden eller Eddie på hela dagen.
Jag hade lärt känna flera personer. Bland annat Olivia och hennes vänner, Isaac, Simon och Julie.
De var snälla men faktiskt inte riktigt min typ som person.
Så hoppas ni blir nöjda och ja som vanligt kommentera !
"Two twins, one bullied" - Chapter 7
Previously:
Han låg där och kollade upp mot taket sedan kollade han mot mitt håll.
"Where've you been?" Frågade han helt plötsligt som om inget hade hänt.
"Wilden and Eddie was after me..." Sa jag och kollade ner mot golvet. Jag kände hur de brände bakom ögonlocken men jag blinkade bort tårarna.
Han svarade inte utan han blev arg, han slog i väggen och la sig ner på sin säng igen.
Jag antog att jag skulle gå ut så jag gick till mitt rum och gjorde detsamma, jag la mig försiktigt på sängen och slöt mina ögon.
"Marcel!" Ropade någon från trappen. Jag öppnade ögonen och såg mig omkring. Rummet var helt svart. Det ända dom lyste in var gatulamporna på andra sidan gatan.
Jag tittade på klockan. 22.45 stod det på det breda uret på min smala arm. Jag hade sovit så länge.
Det ända jag mindes var att jag kom in i Harrys rum. Sen kom jag inte ihåg mer. Min mage spände och kurrade av hunger. Jag tänkte gå ner och äta, men först titta hur Harry mådde.
"Harry, open the door." mumlade jag.
"Why?" Fick jag till svars.
"Just open it!" Sa jag surt till honom och tryckte ner handtaget.
Han öppnade dörren och kollade mot mitt håll.
"Yes?"
"I'm gonna make some food, do you want some?"
"Mhm, sure." Sa han och följde med ner till köket.
Jag öppnade som vanligt kylskåpet för att kolla om det fanns något att äta.
Det fanns lite rester sen igår kväll som vi kunde äta.
"I don't want that!" Sa Harry envist.
"What do you want then?" Frågade jag honom och suckade.
"I want hamburger!" Gnällde han. Just nu var han som ett barn som bara ville få som den ville, dock så var han så när han var liten så han har väl kvar de i blodet.
Han fick som han ville, vi åkte till närmsta snabbmatsrestaurang och beställde.
Det kändes som att allt var som vanligt igen, att umgås med min bror som jag fortfarande älskade längst in i hjärtat. Han var den som alltid fanns där för en, den som jag kunde berätta allt för.
Vi åt våran mat och kollade på tvn. Det var något dåligt program på MTV.
Man kunde höra hur någon låste upp dörren och öppnade, det var säkert mamma eftersom att hon jobbade sent idag.
"Hello?" Sa jag och vände mig om mot dörren.
"Hi!" Sa mamma glatt och tog av sig sin jacka och sina skor. Hon kom och satte sig brevid oss och kollade på tv med oss.
"Are you guys eating now?" Frågade hon och kollade konstigt på oss.
"Yes, I woked up for an hour ago." Sa Marcel. Jag hade saknat det här lite grann faktiskt, att umgås med familjen och bara sitta och prata med varandra.
När jag satt i soffan med Marcel och mamma kom jag på en sak. Varje gång jag varit elak mot Marcel var för att hämnas på det som en gång hände mig men också att få makt över min egen bror, vara tuffare och starkare än honom i skolan.
Jag kunde inte släppa alla bilder som kom upp i mitt huvud. De kom igen, en efter en.
Jag ryckte till när det första slaget kom mot mitt ansikte.
"Harry?" Sa mamma förvånat.
"Uhm, yea" svarade jag. Hon brydde sig inte längre, hon släppte det och tittade på tvn.
Klockan var 01.00. Mitt på natten, en vardag. Jag skulle upp tidigt och gå med Marcel till skolan.
Jag hade saknat att få ha makten över honom.
"Guys, it's better you try to sleep", sa hon. Vi båda lydde och gick upp och la oss.
Jag låg och vred och vände tills jag höll på att ramla ur sängen. Jag låg och tänkte på hur jag njöt av Marcels blickar när vi stod runt honom. Jag väntade på en ny dag imorgon.
Så hoppas ni blev nöjda med det här kapitlet så kanske det kommer ett imorgon eller i övermorgon !
8+ kommentarer till nästa !
"Two twins, one bullied" - Chapter 6
Previously:
Klockan ringde och alla plockade undan sina böcker och gick till sina skåp.
"Harry, can you stay?" Frågade Mrs.Marin och jag visste redan då vad hon skulle prata om.
"Sure." Sa jag och satte mig på en stol, hon stängde dörren och satte sig vid sitt skrivbord.
"Please tell me what you and Wilden are doing with Marcel?" Sa hon och kollade menande i mina ögon.
"Nothing, why would I do something mean to my brother?"
"Okay fine, but if you hear something that someone is hurting your brother, just tell me." Sa hon, varför skulle jag berätta det till henne när det är jag som mobbar honom och han tar ändå inte så illa upp allt är på skoj.
"Mhm." Sa jag och gick ut till mitt skåp.
Jag gick ut ur skolan och fortsatte att tänka på Marcel, undra vad de har gjort mot honom.
Han kanske har råkat illa ut.
Jag skulle aldrig ha lämnat honom där ensam, han är min bror som jag alltid sa att jag skulle skydda, vi som alltid höll ihop.
Det började regna, det gamla vanliga vädret här i England.
Jag gick tungt på vägen hem.
"Hello?" Skrek jag och smällde igen dörren. Det var ingen som svarade, jag gick till mammas kontor men hon var inte där och jag gick upp till Marcels rum men han var inte heller där. Jag gick in till mitt rum och slängde mig på sängen.
Jag satte i hörlurarna i öronen och satte på musik, musik var det enda som kunde få mig att tänka på annat vid det här tillfället.
Jag tog fram bollen och började kasta den i takt till musiken. När jag hade kastat några gånger fram och tillbaka, föll bollen till golvet.
Mina ögon kändes tunga och ögonlocken drog sig ner. Hela kroppen kändes som ett stenblock. Jag tittade upp några gånger innan mitt huvud föll ner mot det mjuka lagret. Jag blundade starkt ända tills jag kom in i en dröm. Stora bilder av en liten kille kom upp i mitt huvud. Jag såg hur rädd han var men jag såg inte för vad. Han stod och grät och skrek. Han sprattlade och hoppade samtidigt som han försökte skydda sig själv mot faran. Den försvars lösa killen drog och slet ända tills ansiktet blev rött av blod och armarna fick stora blåa märken. Jag insåg vem det var jag såg. Jag såg mig själv som liten. Alla mina skolår av slag och förolämpningar.
Bilderna gick över styr i mitt huvud och allt gick som i ett bildspel. Jag började skaka och dra.
Jag vaknade av att jag själv ryckte till. Jag satte mig upp snabbt och såg att allt var suddigt. Jag gnuggade i ögonen för att kunna se. Jag drog sakta upp min tröjärm. Alla ärr från låg och mellan stadiet. Det var stora blåa märken kvar och långa röda sår. Men ingen visste om det. Ingen visste ens om att jag var i samma situation som Marcel är just nu.
Jag sprang genom det piskande regnet, de var efter mig.
Jag tog upp min telefon så att de skulle tro att jag skulle ringa någon.
"Hi mum, it's me I just want to ask if you can come and met me up?" Sa jag och låtsades som att jag pratade med mamma.
"Okay, yeah...see you soon then!" Sa jag medan jag kollade bak för att kolla om de fortfarande var efter mig men de försvann.
Jag låste upp dörren och tog hastigt av mig skorna.
"Mum?" Skrek jag för att kolla om hon var hemma, jag gick runt och letade men hon var inte hemma.
Jag gick upp till övervåningen och knackade på Harrys dörr, jag öppnade försiktigt.
Han låg där och kollade upp mot taket sedan kollade han mot mitt håll.
"Where've you been?" Frågade han helt plötsligt som om inget hade hänt.
"Wilden and Eddie was after me..." Sa jag och kollade ner mot golvet. Jag kände hur de brände bakom ögonlocken men jag blinkade bort tårarna.
Han svarade inte utan han blev arg, han slog i väggen och la sig ner på sin säng igen.
Jag antog att jag skulle gå ut så jag gick till mitt rum och gjorde detsamma, jag la mig försiktigt på sängen och slöt mina ögon.
