"Hello?" Skrek jag och smällde igen dörren. Det var ingen som svarade, jag gick till mammas kontor men hon var inte där och jag gick upp till Marcels rum men han var inte heller där. Jag gick in till mitt rum och slängde mig på sängen.

Jag satte i hörlurarna i öronen och satte på musik, musik var det enda som kunde få mig att tänka på annat vid det här tillfället.

Jag tog fram bollen och började kasta den i takt till musiken. När jag hade kastat några gånger fram och tillbaka, föll bollen till golvet.

Mina ögon kändes tunga och ögonlocken drog sig ner. Hela kroppen kändes som ett stenblock. Jag tittade upp några gånger innan mitt huvud föll ner mot det mjuka lagret. Jag blundade starkt ända tills jag kom in i en dröm. Stora bilder av en liten kille kom upp i mitt huvud. Jag såg hur rädd han var men jag såg inte för vad. Han stod och grät och skrek. Han sprattlade och hoppade samtidigt som han försökte skydda sig själv mot faran. Den försvars lösa killen drog och slet ända tills ansiktet blev rött av blod och armarna fick stora blåa märken. Jag insåg vem det var jag såg. Jag såg mig själv som liten. Alla mina skolår av slag och förolämpningar.

Bilderna gick över styr i mitt huvud och allt gick som i ett bildspel. Jag började skaka och dra.

Jag vaknade av att jag själv ryckte till. Jag satte mig upp snabbt och såg att allt var suddigt. Jag gnuggade i ögonen för att kunna se. Jag drog sakta upp min tröjärm. Alla ärr från låg och mellan stadiet. Det var stora blåa märken kvar och långa röda sår. Men ingen visste om det. Ingen visste ens om att jag var i samma situation som Marcel är just nu.